Inte halt och eländig längre

Jag har fått lite klagomål på att det enda man möts av här på bloggen är titeln "Halt och eländig". Och jag håller ju med om att det faktiskt ser lite tråkigt ut. Iso mår bra, är pigg och glad och snäll och fortfarande väldigt omtyckt. Han har varit utomlands för första gången, vi åkte så långt som till Köpenhamn. Han har varit med på många långa ridturer. Han älskar att bada i dikena när vi pausar. Han har fyllt två år. Ja, han lever och frodas med andra ord. Det där med att hålla tre bloggar drivande orkar jag inte riktigt dock, så vill ni se mer av honom rekommenderar jag att klicka er vidare till Ailim istället.
 

Halt och eländig

Stilig vargjycke! Fotat av Zahlo Foto i april 2014.
 
Från hero till zero på en halv minut! Vi har haft det så himla härligt nu under första delen av det nya året. Vi hade en lång period med snö och vi har spenderat måånga timmar djupt ute i skogen - häst, hund och jag. Iso var verkligen på gång och kändes riktigt vass!
 
Men. I söndags hade han lite ömma trampdynor efter att vi varit ute på några långrundor. Ingenting han inte var redo för, men tassarna visade att de skulle må bra av några dagars vila. Så han fick bara hänga med till stallet och fick inte mer motion än den han själv ordnade när han strosade runt på egen hand. Väl hemma igen smorde jag in tassarna med lite salva och satte på ett par strumpor, vilket han verkade tycka var skönt. Allt väl... tills vi låg och slappade i soffan på kvällen. Från ingenstans skriker Iso plötsligt rakt ut och tittar på mig som att jag nitat till honom med en bladning av smärta och rädsla i blicken. Han hoppade ner från soffan... och gick på tre ben. Höger bakben bara hängde. Vad f** hände...
 
Så stor del av måndagen spenderade vi inne på Blå Stjärnan. Det undersöktes och drogs i ben och klämdes på ryggen och han sövdes för att göra en röntgen. Det var tydligt att smärtan satt i lårbenet men mer specifikt än så fick vi inte reda på. Veterinären sa att han egentligen inte ville använda den termen, men att det kunde liknas vid växtvärk. Varför en hund på snart två år ska få sån extrem växtvärk vet jag dock inte.
 
När vi kom hem från sjukhuset hade jag en riktigt deppig hund. Han hade sorg i blicken, öronen låg moloket nedfällda och han hasade runt på tre ben. Äta eller dricka ville han inte och det kom konstanta gråtljud från honom när han låg och vilade.
 
Nu har han gått på smärtstillande/antiinflammatoriskt i tre dagar och börjar bli riktigt pigg igen. "Nä jag är inte sjuk!" säger han och föreslår ständigt nya aktiviteter. Fast höger bakben hänger inte riktigt med, det ser man trots medicinen. Så vi roar oss med aktiveringsleksaker så gott det går och håller oss till strikt vila. Jag är glad över all passivitetsträning vi ägnat oss åt i tidig ålder! Även om han är van att hänga med på långa fartfyllda ridturer och gärna vill hitta på saker finner han sig snabbt i att bara ligga och vila, han har inget destruktivt betéende för fem öre och beter sig ändå väldigt sansat efter omständigheterna.
 
Jag är fortfarande inte klar över vad som hände med honom egentligen. Vi har en vecka till på medicin, sedan ska vi se hur han klarar sig utan och om vi kan börja med lite koppelpromenader. Håll tummarna!!

Snölekar

 
Åh vad härligt! Massa snö! Vi njuter! Det är så vackert och knarrar härligt under tassarna och är roligt att hugga efter när det skvätter upp när man springer och man blir inte alls lerig och slipper ligga i isolering när man kommer in efter skogsäventyr. Mer snö åt folket, helt klart!
 
Nu är han trött den ludne, efter en härlig promenad och sedan lite äventyr som involverade en röd pulka... Iso är alla snöbollars största skräck för han hugger dem utan minsta nåd och det är inte många som slipper undan. Men det tar på krafterna att flyga i luften och jaga snö, så nu ligger han och gör inte mycket väsen av sig.
 
 
Det där med att stå och gå på bakbenen börjar han bli en riktig fena på. Idag lyckades han dessutom med något vi haft som ett litet mål - nämligen att gå till sitt fint från stående på bakbenen. Han gjorde det av sig själv utan att jag bad honom och han fattade nog inte riktigt att vi klarade vårt mål, men jag är nöjd! Det visar ju att styrkan och balansen finns där, då gäller det bara att han ska förstå vad det är vi jobbar med också.
 
Efter promenaden fick Iso testa på det här med att vara slädhund genom att dra mig i pulkan. Han är inte tränad i drag och han är (uppenbarligen) ingen riktig slädhund och han fattas några lagkamrater för att det ska bli något ordentligt av det hela, men testa på kan man alltid göra. Styrkan har han, lätt, det är bara det där med att förstå att man faktiskt får dra för en gångs skull... Men korta bitar fick vi till det och även om han inte riktigt greppade vad som gällde var han helt klart nöjd med projektet. Svansen gick i ett och tungan hängde på sne!
 

Iso flyttade hemifrån

 
I alla fall för några veckor.
 
Jag var bortrest över jul och nyår och kom hem för ganska precis en vecka sedan. Även om både jag och Iso hade tyckt att det varit himla käckt om han fått följa med (jag såg framför mig hur han knallade fram och tillbaka i flygplansgångarna och glatt buffade till intet ont anande passagerare just som de skulle dricka ur sina små plastmuggar eller hur han nöjt lade sig mitt i vägen och agerade snubbelhög) så insåg vi att det vore bäst om han bodde på pensionat undertiden. Valet föll enkelt på VillGotts Hund, där ju Iso både kursat en del samt bott några nätter tidigare. Där trivs han och jag känner mig trygg med att lämna honom i Ninni och Pelles händer!
 
Vi fick lite uppdateringar under resans gång om hur nöjd och glad Iso var och hur älskad han blev. Surprise, surprise! Jag tror faktiskt att varenda kotte har det i sitt DNA att älska Iso.
 
 
Det bästa var såklart att få hämta hem honom efter tre veckor isär. OM han blev glad! Efter det obligatoriska glädjerycket och lite hopp på mig (man kan ju helt enkelt inte förväntas hålla i sig själv i vissa situationer) rusade han iväg för att försöka hitta något att fira med. Detta brukar vara en boll eller sko eller strumpa eller vad som helst, som man bara kan hålla lite försiktigt i munnen medan man släpper ut höga gutturala läten och går runt med öronen nedfällda. Då, då vet man att Iso är glad! (Inte för att han brukar vara så subtil i sina signaler, men ändå.)
 
Med mig hem från resan hade jag en liten julklapp till honom. Ett alldeles specialdesignat, personligt och handgjort halsband. Visst blev han tjusig i det? Passar en ståtlig varg perfekt, tycker jag.
 

Vitvargen

Trouble in paradise

 
... Nästan. Det är matte som är väldigt kräsen bara, och som är van vid sin ultralydiga lilla vovve. Så när nämnda vovve hamnar i en uppväxtfas och inte är riktigt lika ultralydig som tidigare, då blir matte himla frustrerad. Jag har ju som inget annat att jämföra med än hur Iso varit hittills, även om jag mycket väl vet att jag glidit långt på ett bananskal med honom. Visst har han haft faser förut där det varit jobbigare, men det är ändå ingenting mot hur jag vet att vissa hundar blir.
 
Det är ingen katastrof nu heller. Han går lös med mig, han är intresserad av att jaga men reagerar blixtsnabbt när jag kallar, han gör vad jag ber om och hans högsta önskan är fortfarande att vara med och vara till lags. Men det är småsaker som tillsammans känns mycket värre - att man behöver påminna sjuttioelva gånger om att han ska hålla sig bredvid hästen när vi rider förbi hus, att han drar i kopplet vissa dagar, att han blir himla taggad vid hundmöten och så vidare. Ingenting vi inte reder ut och jag är övertygad om att det går över snart, men det gäller att bita ihop...
 
Himla stilig är han i alla fall, det lilla monstret. Och frisk och kry och glad!
 

Fotopromenad

 
Iso fick agera modell när jag testade min nya kamera idag. Han fortsätter att vara bäst, så bäst! Det har nästan gått ett och ett halvt år och jag kan fortfarande inte riktigt greppa vilken pärla han är.
 
På dagens promenad hittade han en skadad fågelunge. Den låg mitt på vägen och flaxade omkring, och Iso stod i princip över den när jag upptäckte den. Han mest bara betraktade den intresserat, och kom omedelbart när jag kallade. Det är inte så att han inte är intresserad av att jaga, för det är han, BIG time. Men det är mer värdefullt att lyssna på sin matte och hänga med flocken.
 
Tänk att fyrtio kilo fluff kan vara så fantastiskt! ♥

Nu blir han väl odräglig...

 
Vi fick present från min farmor häromdagen. Någon slags läskig dryck som jag ännu inte vågat mig på att provsmaka - men med det tjusiga namnet Iso. Tänk, att han gått och skaffat sig ett eget varumärke! Skryt lagom, liksom.

Oktobervarg

Vackra hund!

Ryggridning

 
Ett gäng bilder från häromdagen när vi tränade på att rida på ryggen. Nu har han verkligen fått in snitsen! Jag behöver knappt böja mig och han flyger självsäkert upp på ryggen. I nuläget blir det just att han "rider" på ryggen, med frambenen om mina axlar och mina händer som stöttar under baktassarna. Står vi vid tunnan kan han klättra upp till helt stående, men det tycker han är lite läbbigt än så länge. Så vi tar det långsamt!

Har ett annat trick vi börjat kika på som vore himla kul om vi kunde klara av. Men det kräver en hel del styrka och balans från oss båda och jag vet inte riktigt om han egentligen kanske är lite för stor för att vi ska fixa det. Men försöka kan man! Det viktigaste är ju bara att vi har roligt när vi fånar oss ihop. ♥
 
Det är all fun and games tills...
 
... fyrtio kilo varg kommer flygande. Då får man se lite besvärad ut.
 
Ibland blir vi hängande.
 
Såhär övar vi på att stå på axlarna.
 
Uppe! Kunde inte räta på mig så mycket just här, men det kommer. Först måste han bli trygg i att gå upp och stå där.
 

Akrohunden

 
Nyaste påhittet: rida på ryggen/axlarna. Eller så nytt vet jag väl inte om det är, har haft tanken länge, men Iso har inte varit redo att faktiskt hoppa upp än. Men häromdagen så började vi och nu, efter två lekpass, är han uppe! Väldigt instabilt och det sitter inte helt än, men han förstår vad vi är ute efter och viktigast: känner sig trygg med det.
 
Vi började med mig ståendes på knä och han på en bänk, så att han lätt skulle kunna kliva ombord. Idag testade vi för första gången från tunnan, med mig ståendes upp (eller ja, böjd som fanken till en början) och det tog bara något försök så vågade han klättra upp med alla fyra tassar. Och ett par gånger senare kunde jag börja räta på mig till fullt stående. Balansvovve!
 
 
Under lite boll-lek senare på dagen testade vi igen fast utan en tunna att gå via. Och det gick! Jag står ganska horisontal med ryggen, bredbent och med böjda knän så att jag ska kunna hålla balansen när det kommer fyrtio kilos jycke flygande. Han hoppar upp, placerar framtassarna på mina axlar och sedan kan jag räta på mig. Ibland sätter han bakbenen vid mina höfter och då får jag hålla i dem lite med händerna, och ibland går han hela vägen upp på axlarna med alla fyra tassar.
 
Låt mig säga såhär: mina axlar och ryggen får sig en lätt massage... Och har jag inte luvan uppe är det ingen som vet hur mycket hår jag har kvar efteråt. Men det är bagateller för Iso är ju hur cool som helst! Han vet inte om att han egentligen är för stor för sån här akrobatik, och det är tur det.
 

Iso den 11 september

"Man FÅÅÅR inte blåsa på Iso har jag ju SAGT massa gånger!!!"

Här står vi i en skogsglänta

 
Ja men här var det ju inte så livat... Allt är kalasfint med Iso, han hänger med mig på äventyr till höger och vänster och är lika folkkär som alltid. Lite "spökfasoner" har han visat, men det är fortfarande väldigt milt och ingenting jag direkt märker av. Till helgen är det MH på brukshundsklubben i Kungsbacka, men jag missade att anmäla så vi får vänta lite till. Är så taggad på att få det gjort! Men samtidigt är det ju ingen brådska så det gör inget att vi får vänta ett tag till. Röntga höfter och armbågar är också något som det börjar bli dags att göra, lite nervöst såklart men samtidigt har jag inga som helst anledningar att vara orolig egentligen. Iso har en väldigt hälsosam exteriör.
 
Lite bilder från dagen. Det blir inte att jag har med kameran på så många turer för stunden, eftersom han mest hänger med när jag rider ut med hästarna. Snart är ju dock hösten här och då lär jag ge mig ut mer för att fotografera alla vackra färger i naturen! Då blir det troligtvis fler bilder på Iso också.

10 onödiga fakta om Iso

1. Han kan sova bort en hel dag om det behövs, men har inga problem att hänga med överallt heller.
2. Som tur är ylar han aldrig förutom om man "ylar igång" honom - och då ylar han troligtvis fulast i Sverige.
3. Han har en enorm bålstabilitet och kan till exempel "sitta fint".. ja, hur länge som helst.
4. Han kan kissa på kommando.
5. Små hundar vill han gärna hälsa på, medans han ignorerar de flesta större. Erbjuds han att hälsa eller leka tacka han dock inte nej!
6. Det är tydligen helt omöjligt att sikta rätt när man kissar, vilket resulterar i gula framben.. jämt.
7. I nuläget kan han ca 40 olika ord och ljudkommandon.
8. Det bästa som finns är att apportera tennisbollar.
9. ... och han kan leka non stop med sin älskade gamla fotboll.
10. När han blir riktigt glad vill han gärna hålla något i munnen, helst ett ben men annars vad som finns tillgängligt - en boll eller en sko till exempel. När man kommer hem efter att han varit ensam springer han och hämtar något att "fira med", sedan går han runt med vapögon, öronen nedfällda och gör gutturala läten.
 


Iso är en vit herdehund född den 12 april 2013. På denna blogg får du följa hans upptåg och vårt liv tillsammans.

Läs mer om Iso här!


RSS 2.0